Andra Om

Marie Samuelsson
2013

av Stig Jacobsson

Det kan börja med en klang. Ett frö. Marie Samuelsson (f 1956) håller öronen öppna för allt som ljuder runt omkring. Vem vet vilket tillfälligt ljud som stannar i sinnet, som gror och blir starten till ett stort och imponerande kompositionsbygge. Så har det flera gånger gått till. Hon råkade en gång banka på en stor ventilationstrumma av galvaniserad plåt, och upptäckte vilka stora klangliga möjligheter den hade. Resultatet blev Lufttrumma III (1999), uruppförd i svensk tv av Radiosymfonikerna, ett ofta spelat orkesterverk där tre slagverkare behandlar det instrument som står till intresserade ensemblers förfogande, och som vid det här laget varit på resa runt om i Sverige och ända till Frankrike.
Sedan millennieskiftet har hennes skapande inneburit att gränserna vidgats och innehållet fördjupats. Hon har med imponerande styrka presenterat det ena mästerverket efter det andra med ständigt varierad struktur och uttryck. Men något som hittills varit genomgående är den ensatsiga formen och speltider som sällan överstigit 20 minuter, vilket gör musiken lätt att placera i ett konsertprogram.
Man har kunnat höra hennes stycken i många länder. Rotationer är ett stråkorkesterverk som följde med Musica Vitae på turné till Italien. I Sverige och Finland har Anna Lindal spelat det som vissa kritiker framhållit som Samuelssons dittills tyngst vägande verk, Bastet Solgudinnan Violinkonsert. Den uruppfördes av Norrköpings Symfoniorkester och beskriver med atmosfär och tidlöst gripande skönhet den antika egyptiska legenden om Bastet som varje natt måste dräpa ormen Apep för att solen på nytt ska gå upp på morgonen. Hennes verk är ofta fysiska och rymmer virtuosa stämmor. För lyssnaren blir musiken rytmiskt spännande och samtidigt nästan impressionistiskt vacker, utan att någonsin frångå den starka skapande övertygelse och konsekvens som blivit hennes kännetecken.
2007 ägnades hennes musik en fyra dagar lång tonsättarfestival i Stockholms Konserthus, då nitton av hennes verk i olika genrer framfördes.
Under festivalen uruppfördes beställningsverket Singla för orkester. Åter väcktes den skapande gnistan av ett tillfälligt klangfenomen, när en stor
tallrik föll snurrande mot golvet. Och titeln antyder något lätt, snöflingor eller löv, som singlar ner, vrider och vänder, virvlar och snurrar, precis sommusiken, som utforskar temposkiftningar och rörelser.
Samuelssons tonspråk är alltid rikt varierat i såväl rytmer som klang, och hämtar inte sällan kraft från djupet och mörkret – gärna med kontrastverkan,
som ibland även antyds i verktitlar: Flygande linjer och dån, är ett sådant verk för orkester. Luftburna lager av flageoletter i stråkarna eller snabba
drillar i träblåsarna, blandas med kraftfullt dånande ackord som driver musiken framåt. Snyko uruppförde musiken 2009 och tog det med sig till en festival i franska Beauvais och Helsingborgssymfonikerna tog upp det 2010. Kontrasterna hittar vi redan i Samuelssons tidiga karriär. Hon har spelat klassiskt piano sedan barnsben samt har en bakgrund som rock- och improvisationsmusiker, innan hon utbildade sig till tonsättare.
Båda sidorna behövde hon när hon fick beställning på ett stycke som hon kom att kalla Komposition – Improvisation (2007).
Hon fascinerades av inspelade vargar och bearbetade deras rop elektroniskt. I det färdiga stycket spelar saxofonisten Jörgen Pettersson tillsammans med de inspelade vargarna – med rötter i forntiden och samtidigt ett steg in i framtiden. Som alltid när det gäller Marie. I vargens öga har spelats i ett tiotal europeiska länder, i Turkiet och Sydafrika, och det valdes ut till Nordiska Musikdagarna 1998. Elektroniska klanger återkommer i flera verk, och kunskaperna om sådana fördjupade hon för Pär Lindgren och som utvald deltagare i en exklusiv kurs för professionella tonsättare vid IRCAM i Paris.
När hon var kompositionselev för Sven-David Sandström och Daniel Börtz vid Musikhögskolan i Stockholm (1987-95) fick hon en grundläggande genomgång av saxofonernas alla möjligheter och upptäckte slaptounge. Ljudet stannade hos henne, och lockade henne att göra något stort av det: hennes genombrott, Signal (1991) för saxofonkvartett, har också spelats vida kring, och är en veritabel orgie i dessa krävande och svårspelade toner, samtidigt som hon av ensemblen kräver maximal koncentration i en polyrytmisk stämväv med accenter och sextondelspuls. Det lilla fröet hade vuxit till en snårskog, samtidigt märkligt tuktad och vågar man påstå: vacker.
År 2011 tilldelades Marie Samuelsson en av de finaste utmärkelser som delas ut till tonsättare i Sverige, Bo Wallnerpriset, och de senaste åren har varit omtumlande. Sommaren 2013 spelades den mycket positivt uppmärksammade helaftonsoperan Jorun orm i ögan med libretto av Kerstin Ekman för utsålda hus på Vadstena Operan.  Fear and Hope stod 2007 på repertoaren under Orkester Nordens turné, som bland annat gick till München och Berlin. Sorgestråk spelades av Caput Ensemble vid Nordiska Musikdagarna 2006. Det elektroakustiska verket Myon song framfördes vid en utställning på Universeum i Göteborg, hornkonserten Hornet i blåsten spelades av Stockholms läns blåsarsymfoniker med Sören Hermansson som solist. Hennes produktion omfattar så här långt ett femtiotal verk av många olika typer.